Category: Medier

Förre justitiekanslern Göran Lambertz satte med sin artikel på DN Debatt, och senare också i varenda radio- och tv-program, fingret på något jag har funderat på ett tag. Om Lambertz har rätt eller fel har jag ingen uppfattning om, hans utgångspunkt i diskussionen om Thomas Quick är juridisk. Jag har tänkt en hel del på ärendet ur ett annat perspektiv – det mediala.

Vi har sett det många gånger förr, men Quick-historien är ett så tydligt och intressant exempel på när en mediebild bygger en sanning, och en enda sanning, hos allmänheten. När Quick erkände det ena mordet efter det andra var alla, inklusive de flesta journalister och experter som kommenterade fallet, lika övertygade om hans skuld.

Samma sak har hänt efter Hannes Råstams eminenta granskning av fallet. Nu är vi helt övertygade igen, men den här gången om Quicks oskuld och om att vi står inför en av våra största rättsskandaler i modern tid. Det mest intressanta är att fortfarande har de flesta av oss aldrig läst en rad ur vare sig grundmaterial eller domar. Vi bara vet.

Det här visar hur vi styrs av mediebilder – inte bara vid köksbordet utan även i tv-soffor och studioprogram. Vi gillar svart och vitt. Sanningar produceras och reproduceras, experterna kommenterar på det de ser för dagen.

Det lär oss också en viktig sak när vi funderar på hur människor uppfattar vårt företag eller vår verksamhet. Mediebilder är viktigare än fakta. Och fakta är dåliga på att tala för sig själva.

Vilken nyhetsdag. Vilken vansinnigt märklig nyhetsdag.

Först Birro som skulle bli partiledare, som hoppade av och som fick sparken som programledare. Och som vanligt tyckte Birro att de andra var ena dumma jävlar och att det var rätt synd om Birro. Nu skulle ju familjen tvingas från Stockholm. Och han visste ju inte hur det funkade för han är ju ingen riktig journalist.

Marcus Birro tycker att han blir mobbad på nätet och tillräckligt många skriver om Birro en dag som denna. Men en liten reflektion bara: Vill man inte bli omskriven, på nätet eller någon annanstans, ska man nog låta bli att kandidera till partiledare i kd, alldeles oavsett om man har programledarjobb på TV 4 samtidigt eller inte. Är man mån om att bo i Stockholm och arbetsgivaren har fixat lägenheten, ska man kanske låta bli att söka ett annat jobb. Oavsett om det är som taxichaufför eller kd-partiledare. Och vill man ha jobb i framtiden ska man inte kalla arbetsgivarna för jävla idioter. I alla fall inte i tidningen.
Nog om Birro.

Sen kom nyheten att Nobelkommittén utsett en nobelpristagare som precis har dött. De hade inte varit i kontakt med pristagarna, visade det sig. Kolla aldrig ihjäl en bra grej, som det heter på redaktionerna.

Sen var det kungen och hans scoutmedalj till Saudiarabiens kung. Jag kunde faktiskt inte bry mig mindre. Men jag har svårt att tro att UD var så ovetande som presschefen Jörle först gjorde gällande.

Sen kom så ett par alldeles riktiga nyheter. Först den fruktansvärt tragiska händelsen på häktet Huddinge, sedan beskedet att Volvo lägger ner fabriken i Uddevalla. Men då var vi alla så trötta och retweetade på de andra tokigheterna att de liksom inte fick plats i denna nyhetspulsens freakshow.

Som sagt, vilken märklig nyhetsdag.

Igår presenterade Norrköpings kommun sin utredning i frågan om äldreboendet i Sandbyhov som behandlat de gamla så kränkande. Kommunen levererade en stor portion självkritik och en lista över förbättringar. Allt enligt modellen erkänn, beklaga och visa på åtgärder.

Det här visar hur viktigt det är att göra rätt från början. Gör man ett verksamhetsfel så blir det förr eller senare ett kommunikationsproblem. Och i värsta fall ett mediedrev om man inte hanterar det på rätt sätt.

När kommunen i mars fick vetskap om förhållandena på äldreboendet, då nöjde man sig med en kortare periods avstängning för två undersköterskor och lät sedan båda komma tillbaka efter en skriftlig varning. Men så nådde alltsammans media mitt i sommartorkan och då drog den stora åtgärdstrumman igång – en gång till. Och då vill jag påstå att det inte i första hand handlade om själva sakfrågan längre. Då gällde det framför allt att visa handlingskraft i det mediala trycket. Undersköterskorna stängdes av igen och saken skulle utredas.

Och igår kom alltså resultatet. Kommunen slår fast att den gjorde fel som lät undersköterskorna komma tillbaka. I fortsättningen ska vårdtagarnas behov av en god omvårdnad alltid komma i första hand och anställda som fysiskt eller psykiskt kränker människor ska inte arbeta kvar i kommunens verksamheter. Gott och väl så. Men det är illa om gamla människors väl och ve hamnar i beslutsfattarnas fokus först när det blir ett kommunikationsbekymmer av ett verksamhetsfel.

Några dagar har gått. Dagar då vi metodiskt skannat av papperstidningar, webbar, radio, tv, bloggar och tweets. För att om möjligt få ett svar, ett svar vi ändå aldrig kommer att förstå. För att försöka inse vad som egentligen hände där ute på ön. Hur det såg ut. Hur det lät. Vad han sa. Hur de kände.
Som om det inte räcker för oss att veta att barn sköts, dog, skadades och att det var ett helvete. Medkänslans hunger måste mättas, med fler berättelser och nya vittnesmål.

Nu, på femte dagen efter katastrofen, startar diskussionerna om medias ansvar i kontakterna med unga och anhöriga. Och det är här det riktigt svåra börjar. Varje publicist vet att vi sitter där och väntar, alla vi som bara försöker förstå. Varje publicist vet också vad deras inkräktande innebär för de sörjande och traumatiserade människor de kontaktar. Och någonstans ska de försöka hitta balansen på den här slaka linan. Kanske går det. Eller så går det inte alls.

Jag är säker på att det har gjorts övertramp. Det har hänt i den här nyhetsjakten precis som i alla andra. Och media har ett mycket stort ansvar för att närma sig de drabbade på ett varsamt sätt i en kris. Men vi får inte glömma att det är vår törst som ska släckas. Därför bär vi alla det ansvaret.

En sak är dock helt klar. Om det stämmer som en del ungdomar vittnat om – att det fanns journalister som mitt under det pågående helvetet ringde upp ungdomarnas mobiler och därmed försatte dem i ännu större fara, då vilar ett väldigt, väldigt tungt ansvar på de journalisternas axlar.

Den här artikeln innehåller så många små, sköna inslag att man gott kan ha den som skojseläsning. Och när du har läst  – läs igen. Den blir bara roligare.
Karln träffas alltså av en “miniblixt”. Han tror han ska dö. Eller åtminstone ramla av cykeln. Fast det blir bara en brännblåsa och ett hål i byxan på 2 x 2 centimeter. Och en artikel i Aftonbladet. Och kommunikationsdirektören för Svenska kraftnät lovar kompensation enligt PR-mall 1A.
Men den största frågan är – vem i herrans namn har lyssnat på freestyle sedan Howard Jones sålde sitt fruktstånd?