Category: Uncategorized

Fatta inte beslut som inte går att kommunicera. Med den enkla grundinställningen går det att undvika många felsteg som leder till oönskad medial uppmärksamhet, vilket i sin tur påverkar varumärket negativt.

För hör och häpna; precis lika viktig som en ekonomisk eller produktionsteknisk analys är i beslutsprocessen, lika viktig är den kommunikativa analysen. Problemet är bara att de flesta inser det först i efterhand.

Därför ordnar Säpo en Bond-fest för att pigga upp personalen.
Därför betalar Stiftelsen för strategisk forskning 138 000 kronor för heliumballonger till en galamiddag.
Och därför, herre jesus, beställer kommunalrådet i Hörby en målning av sig själv som romersk legionär för 600 000 – utan upphandling.

Om någon av beslutsfattarna, i något av de här fallen, hade ställt sig frågan ”hur skulle en nyhet om detta i DN eller Skånskan skrivas?” – ja, då tror jag att besluten hade åkt raka vägen dit de hör hemma. Nämligen papperskorgen.

/anchi

I helgen vann Loreen schlager-EM och hela Sverige tog henne till sitt hjärta. Säkert inte bara för hennes fantastiska framträdande i Baku. Loreens varumärke i Sverige försämras knappast av att hon upprepade gånger under sin Baku-vistelse visade sitt stöd för människorättsaktivister i Azerbajdzjan. Hennes engagemang kritiserades av bland annat presidentens nära medarbetare Ali Hasanov.

Det är givetvis att ta det ett steg för långt att kalla Loreens engagemang för folket i Baku för en pr-aktivitet. Jag tror verkligen mer om henne än så. Men utan besöken hos MR-grupperna hade både Loreen och Christer Björkman fått det betydligt tuffare med media under dagarna i Azerbajdzjan, det vågar jag slå fast.

Så här dagarna efter schlager-EM hyllas Loreen för såväl sin musik som för det hon gjorde för att stärka de mänskliga rättigheterna i Azerbajdzjan. Och det är välförtjänt. Att en insats för ett förtryckt folk kan stärka ett varumärke som i fallet Loreen är upplyftande att se.

Något för Svenska Ishockeyförbundet att se och lära av, kanske?

Sociala medier har tillfört en helt ny dimension till traditionellt reklam-, pr- och marknadsföringsarbete. Plötsligt finns det en autostrada av kanaler där företag, organisationer, politiska partier och privatpersoner kan kommunicera direkt med sina målgrupper. För den som agerar smart har de sociala medierna inneburit fantastiska möjligheter att jobba med sitt varumärke.

Men det är obegripligt att många fortfarande inte förstått att det finns en logik också i de sociala medierna. Den är väldigt enkel och bygger på det faktum att sociala medier är så förbaskat demokratiska att alla har samma rätt till dem. Därför är den första regeln att lyssna minst lika mycket som man snackar. Annars tröttnar folk. Den andra regeln är att respektera dem du kommunicerar med. De sociala medierna ger oss ett extremt öppet flöde till mottagarna, och då måste vi acceptera att det blir ett lika öppet flöde tillbaka.
Eller som de sa när man var liten: Den som sig i leken ger, den får leken tåla.

Det är liksom det som är grejen med kommunikation – att den går åt två håll. Vill vi ha alla fördelar det innebär att kunna twittra, facebooka och blogga oss till ett starkare varumärke måste vi ta i beräkningen att vi får mothugg ibland. Att någon inte tycker som vi. Att vi får kritik.

De senaste dagarna har det twittrats en del om Sofia Arkelsten, moderaternas partisekreterare. Hon snurrade till det för sig i DN när hon inte riktigt hade koll på moderaternas politiska historia. Efter det har flera personer som följt henne på twitter uppgett att de blivit blockade av Arkelsten när de kritiserat henne.

Det finns massor av exempel på liknande beteende. Föreningar som vill vara med på facebook, men som ber kritiska medlemmar att inte lufta sin kritik öppet på sidan för att ”vi vill inte skylta med sådana saker här, det här ska vara en positiv sida”. Företag som tar bort kritiska kommentarer från sina kampanjsidor på facebook. Och så vidare.

De biter sig i svansen. De har inte förstått grejen, att i sociala medier är de både avsändare och mottagare.

Och vad värre är – de skadar sitt varumärke när de så öppet visar att de inte är lyhörda för kritik. Vem vill köpa av ett sådant företag, vara med i en sådan förening eller rösta på en sådan politiker?

Socialstyrelsens generaldirektör Lars-Erik Holm får bli dagens exempel på hur man inte ska göra när man får en negativ nyhet på halsen. Tidningen Chef har utsett Holm till Sveriges i särklass sämste chef. Och på det reagerar han så här när han intervjuas i Aftonbladet.

Smart och rätt av Holm hade varit att lyssna och visa att han tar kritiken på allvar. Något i stil med “oj då, det här ser jag givetvis allvarligt på. Det är inte bra om vi har medarbetare i vår organisation som upplever att det är så här”. Särskilt eftersom Holm nu faktiskt påstår sig vara en chef som vill ha högt i tak. Men nej då, hans svar är (1) att tidningen är oseriös och (2) att betyget beror på att en del personer är missnöjda för att han har gjort förändringar. Ingen självkritik eller reflektion alls.

Holm kanske har otur. Han kanske sa en massa smarta saker. Men han sa en osmart och det räcker. Det enda citatet han levererar i artikeln, säger mig som läsare att han är precis den chef som medarbetarna påstår.

Alla som arbetar med medieträning och kriskommunikation är nog överens om en sak. Ola Lindholm har inte hanterat sin kris särskilt väl. Som barnprogramledarikon är ett misstänkt knarkbrott bland det mest förtroendeskadliga man kan råka ut för. Och en förtroendeskada reparerar man bäst genom att vara ärlig, öppen och berätta vad man tänker göra nu. Det har inte Ola Lindholm gjort. Han har hävdat att han är oskyldig, men har sedan vägrat berätta hur det här har kunnat hända. Hur rester av kokain har kunnat leta sig in i hans kropp. Det leder ofelbart till spekulationer.

Samtidigt är detta ett fall där det inte automatiskt går att trycka på den vanliga krishanteringsknappen. Ola Lindholm har haft en särställning som förebild för svenska barn. Det innebär ett ansvar som inte alldeles självklart går hand i hand med krismallen som säger att han (om han nu petat i sig knarket) skulle ha erkänt, gråtit ut och ångrat sig – för att kunna gå vidare i sin karriär.

Likväl har Lindholm gjort en rad mediala misstag. Ett av de största är att han har skyllt på alla andra. Lindholm har anklagat polisen för att vilja komma åt honom när de läckt uppgifter till media och nu anklagar han media för att bedriva hetsjakt på honom och hans familj. I princip menar Ola Lindholm att hela situationen beror på alla utom Ola Lindholm själv. Det köper förstås ingen.

Men när Ola Lindholm nu till slut ställde upp på intervju i Hübinette igår, varför klämde han då inte ur sig den förklaring som alla experter menar är nödvändig för hans överlevnad? Förmodligen för att Ola Lindholm inte ser sig själv som ett varumärke längre, vilket gör att han inte behöver vara strategisk och tänka överlevnad över huvud taget. Strategisk behöver ju bara den vara som tror att det finns något att vinna på det. Ola Lindholm har gett upp kampen om en framtid i rampljuset och tillåter sig att agera på sina känslor.

Att han ändå väljer att prata ut i tv, och inte bara stänger in sig i det privatliv han säger sig vilja skydda, beror nog helt enkelt på att han kan. Han vill så förtvivlat gärna få berätta för hela världen hur orättvist behandlad han är och tv vill så förtvivlat gärna vill sända hans icke-svar.

Det här handlar alltså inte om varumärke, mediebild och strategi. Ola Lindholm kan förmodligen inte bry sig mindre om allt det här. Han vill få ut ett enda budskap – att media gjort det omöjligt för honom att försvara sig. Inte för att det är det smartaste att säga, utan för att det är vad han vill ha sagt. Och det måste vi nog ändå säga att han lyckats med.

Inom loppet av två timmar fick jag idag två uppmaningar från personer jag följer i blogg och på twitter om att se Naturskyddsföreningens film på Youtube och genast sluta äta scampi. Själva kampanjen drivs på facebook och består av en smart liten animerad film där Klara Zimmerman står för speakerrösten. Jag räknar med att det börjar droppa in delningar på facebook inom kort.

Scampi-kampanjen är ett lysande exempel på hur man kan använda sociala medier i sitt PR-arbete. Sociala medier är inget eget hokus-pokus-område som en del försöker påstå, det är rätt och slätt ett gäng kanaler som kan användas för att nå vissa målgrupper med vissa budskap. Precis som traditionella medier kan vara en kanal för att nå andra målgrupper. Naturskyddsföreningen har ju i det här fallet drivit anti scampi-arbetet även via exempelvis debattartiklar och diskussioner i morgonsoffor. Men den här filmen är med sitt tilltal skapad för en målgrupp som finns i bloggar och på facebook och twitter. Och jag tror redan att den har lyckats. Och ja – jag SKA sluta äta scampi.

Jo, visst känns det i magen. Nu är det på riktigt.
Det är nu de sömnlösa nätterna ska komma. Så låt dem komma, säger jag bara!