Förre justitiekanslern Göran Lambertz satte med sin artikel på DN Debatt, och senare också i varenda radio- och tv-program, fingret på något jag har funderat på ett tag. Om Lambertz har rätt eller fel har jag ingen uppfattning om, hans utgångspunkt i diskussionen om Thomas Quick är juridisk. Jag har tänkt en hel del på ärendet ur ett annat perspektiv – det mediala.
Vi har sett det många gånger förr, men Quick-historien är ett så tydligt och intressant exempel på när en mediebild bygger en sanning, och en enda sanning, hos allmänheten. När Quick erkände det ena mordet efter det andra var alla, inklusive de flesta journalister och experter som kommenterade fallet, lika övertygade om hans skuld.
Samma sak har hänt efter Hannes Råstams eminenta granskning av fallet. Nu är vi helt övertygade igen, men den här gången om Quicks oskuld och om att vi står inför en av våra största rättsskandaler i modern tid. Det mest intressanta är att fortfarande har de flesta av oss aldrig läst en rad ur vare sig grundmaterial eller domar. Vi bara vet.
Det här visar hur vi styrs av mediebilder – inte bara vid köksbordet utan även i tv-soffor och studioprogram. Vi gillar svart och vitt. Sanningar produceras och reproduceras, experterna kommenterar på det de ser för dagen.
Det lär oss också en viktig sak när vi funderar på hur människor uppfattar vårt företag eller vår verksamhet. Mediebilder är viktigare än fakta. Och fakta är dåliga på att tala för sig själva.